Ibland blir jag bara så trött...

Visst är det bra att engagera sej, att ha en åsikt, att våga stå upp för det man tycker är viktigt! Men kan man inte ibland bara få LEVA?? Utan att TYCKA??

Man ska veta allt om alla elbolag. Vilka som är billigast, har bäst avtal och framställer sin el mest miljövänligt. Sedan ska man väga alla faktorer mot varandra och besluta sej för vad som är viktigast. För att göra saken svårare vet man ju att man BORDE välja den som är mest miljövänlig... eller den som skänker överskottet till välgörenhet... Eller borde man kanske välja den som är billigast, så man faktiskt har råd att betala sin elräkning?? Eller... BAH!!!

Och det är samma sak överallt! Man ska vara insatt i allt från telefonabonemang, sparande och placerande i fonder och aktier (hur var det nu... vilka fonder placerade i företag som i sin tur investerar i andra företag som köper produkter från en fabrik som anlitar barnarbetare??? )  till vilka klädbutiker och bagerier som har bäst förhållanden för sina anställda... och självklart bojkotta de andra, även om just DE bakar världens godaste tårtor!!

Självklart gäller detta även människor. Man ska ha åsikter om religioner, livsåskådningar, kvinnors rättigheter i olika länder osv i all oändlighet. Missförstå mej inte... allt detta är BRA saker, som man verkligen borde bry sej om! Men inte för att samhället anser att man BORDE, utan för att man faktiskt känner sej engagerad och berörd av innebörden!

En sak som dykt upp flera gånger den senaste tiden i mitt liv, är denna HBT-debatten. Ska "de" få gifta sej, skaffa barn, byta namn eller whatever??? Och framförallt... vad TYCKER jag om HBT- personer??

Vad jag tycker?? JAG TYCKER INGENTING!!!!! Om det inte är människor jag känner såklart, för då har jag förmodligen en åsikt om dem. Som MÄNNISKOR!! Resten angår mej inte! Lika lite som jag lägger mej i vilka mina hetro vänner väljer att älska, leva eller ha sex med, bryr jag mej om vem mina HBT-vänner älskar, lever, eller har sex med!  VARFÖR ska jag ha en åsikt? Vad ger mej RÄTT att ha en åsikt?? Lika lite som jag kan bestämma vilken religion andra människor tillhör, vilken livsåskådning andra människor har eller vilket arbete de vill gå till på mogonen. Det angår inte mej!!

Alla är MÄNNISKOR. Och det borde inte ens finnas en debatt runt det. Alla människor SKA ha samma rättigheter och skyldigheter i samhället. Det borde inte finnas något utrymme för tyckande i det! Det borde inte behövas någon kamp, för att vissa grupper i samhället ska ha rätt att bestämma över sina egna liv! Och andra människor borde inte TYCKA så förbannat mycket!

DET TYCKER JAG!!!

Japp... nu är det sommarlov. Det innebär i praktiken att man har ett helt gäng uttråkade barn hemma, eftersom de inte kan leka med sina kompisar! Kompisarnas föräldrar jobbar nämligen i allmänhet ett par veckor till, och barnen är således på dagis/fritids. Mina stackars barn tvingas istället vara hemma med sin tråkiga moder, eftersom jag är föräldraledig!

  Ja.. ni läste rätt! Från och med imorgon är jag inte längre sjukskriven, utan föräldraledig! Två hela veckor ska jag nu vara frisk, innan det är dags för operation. Och jag känner mej faktiskt riktigt frisk just nu! Härligt!

Visst känner man av den där strulande gallan emellanåt, men det är smällar man får ta! Snart är den borta!! :-)

 Åter till barnen... Alfred är också hemma från dagis nu. För de närmaste tre veckorna har Fredrik semester, och då har man ju inte barnen på dagis såklart! Semester vill man ju ha _tillsammans_ med barnen, annars är det ju ingen ide!!  Grejjen är bara den, att dagis stänger i Juli... och inte sätter jag mina barn på jourdagis om det inte är alldeles nödvändigt! Och det är det ju inte i år... jag är ju hemma! :-) Iofs är jag nyopererad sedan 4 dagar när F börjar jobba.. men det ska säkert gå bra.  Så Alfred får inte gå till dagis på 6 veckor! HUR ska stackarn överleva??? Han älskar ju sitt dagis, och klättrar på väggarna efter en helg hemma :-P Fart och fläkt ska det vara!!

  Nu har jag ju sådan tur att många av mina vänner ochså är lediga i sommar! :-) Och många av dem har jämngamla lekkamrater till Alfred! Och det finns gott om lekplatser, badplatser, skogar och annat som lätt sysselsätter ett gäng tvååringar i några timmar, medan deras fromma mödrar dricker en kopp kaffe, eller fem!! Och om regnet öser ner oavbrutet hela sommaren, får vi väl flytta in oss i diverse soffor och inomhuslekland.  Och så finns det ju färger, klister, trolldeg, pärlor och en massa annat kul i gömmorna här hemma... Ja... en riktigt MYSIG sommar med mina härliga ungar kommer det bli!!!  Dessutom håller solen precis på att tränga sej igenom molntäcket, efter 1½ veckas envist regnande. Så än har inte hösten kommit! Visst är det underbart?? ;-) Jag älskar sommarlov!!!!!!!!

Ja.. idag är det morsdag... Det betyder i min värld att mamma får bestämma! ;-) Det gör jag iofs alltid (även om resten av familjen _tror_ att de också får bestämma ibland).

Så, i äkta Börjessonsk anda firades självklart denna högtidliga dag med pompa och ståt! Det ska vara lyxfrukost på sängen, dyyyyyyra presenter i mängd, blommor, tårta, spa-vistelse och you name it!!

Eller inte. Det viktigaste man har som mamma är ju sin familj! Så detta är väl en alldeles utmärkt dag att tillbringa tillsammans och bara umgås och njuta? DET är äkta Börjessons vis!

Dagen började visserligen med en kopp kaffe på sängen, en bukett blommor som barnen varit ute och plockat i trädgården och massa gos med alla ungarna i sängen!

Sedan var det frukost, och därefter bar det iväg! Detta underbara försommarväder lockade självklart ut oss i naturen!

Så dagen tillbringades vid en liten sjö här i trakterna. Jag satt bekvämt på en filt, läste tidningar, solade, skrattade med barnen och gick på upptäcksfärd i den sanka strandmiljön. Massor med skräddare, trollsländor av varierande storlek och småfiskar såg vi, men höjdpunkten enligt Samuel var nog ändå när en stor snok simmade förbi, bara någon meter ifrån oss!

Att ha så mycket sällskap i vattnet avskräckte dock inte barnen, som lekte i strandkanten...

Badade....

och gick på upptäcksfärd i den sumpiga delen av stranden...

Sandra var dock inte så intresserad av att balansera på halvmurkna plankor och få gyttjevatten mellan tårna, så hon låg kvar och värmde sej i solen efter badet.

Agaton fick hålla sej i skuggan... och inte fick han bada heller! KAN ju ha berott på att vattnet faktiskt var riktigt svinkallt... samt att han somnade direkt efter sin lunch.. ;-)

Lunch, ja... Agaton fick såklart "bebismat", men till oss andra tillagades brinnande kärlek på stormköket och åts med stor aptit av hungriga barn, som tycker detta ihopklägg till mat är något av det godaste man kan äta!

För er som missat denna kulinariska höjdpunkt, kan jag tala om att "brinnande kärlek" är en anrättning som endast kan tillagas på stormkök, utomhus, när man är sådär lagom utflyktsutsvulten. I alla övriga situationer torde resultatet bli tämligen... hmm... olockande!

Rätten består av stekt lök, bacon och champinjoner, som jag personligen gärna blandar med krossade tomater. Denna sörpa blandas sedan ner i en rejäl skål med pulvermos! Visst låter det vansinnigt gott??

Men jag lovar... tillagat på stormkök under nämnda förutsättningar så smakar det riktigt ok! Och barnen äter... och äter.. och äter!!

Väl hemkomna, med diverse rosaröda toner över oss, vankades det god grillmiddag med hemgjord potatissallad (se tidigare inlägg).  Riktigt gott!!

Trötta småpojkar somnade ovaggade efter ett välbehövligt bad, och lugnet har nu lägat sej. Men denna kvällen ska snart avslutas... blir inget mer småätande i soffan nu iallafall! Jag får inte äta eller dricka något efter kl 22, för jag ska på MR imorgon och kolla om min bukspottskörtel klarat sej helskinnad genom inflammationen, eller om det finns några kvarstående förändringar. Håll tummarna!!

Innan min undersökning ska Agaton röntga höfterna. Läkaren på hans 6-mån kontroll blev nämligen kanske en anings konfunderad över rörligheten i höfterna, och ville därför göra en röntgen för säkerhets skull. Håll tummarna där med!!!

Kramar!

Måste skriva ner medan jag kommer ihåg!!

Ville ha potatissallad till det grillade köttet idag... _riktig_ potatissallad, inte den "franska" versonen med vinegrett, utan kladdig, gojsig, vit potatisjox!

Nu är ju bara problemet, att de köpta varianterna allihop är mer eller mindre läbbiga, enligt mej... några är ätbara, men inte mer.

Vi råkade ju dock ha kvar ett gäng färskpotatisar från gårdagens middag, så det var ju bara att experimentera sej fram till någon rolig, egenkomponerad variant! Det smakade RIKTIGT bra i slutändan, om jag får säga det själv (och det får jag ju, för detta är MIN blogg! ;-) ) Och därför tänkte jag faktiskt skriva ner "receptet" här, så jag kanske kan fixa den någon mera gång... annars glömmer jag snart vad jag slängde i.. ;-)

Så... till ca 4 rejäla portioner, eller så...

ca 2dl lätt creme fraiche

ca 2msk majonnäs

ca 1msk riven pepparrot

½ paket smulad fetaost

ca i msk mörk fond

någon tsk eller så pressad citron

ca 5cm hackad gurka (utan kärnhuset)

ca ½dl finhackad purjolök

ca 1dl hackad dill

tabasco efter smak

lökpulver

salt och peppar

blanda samman allt i en skål, och vänd sedan ner 15-20 kokta, kalla färskpotatisar, skurna i lagom bitar!

Sådär ja!! Nu ska jag avnjuta detta kladd med det doftande köttet som älsklingen precis lyft från grillen! MUMS!!

Har ni tänkt på en sak?

Hur otroligt mycket det finns att glädja sej åt!

Jag är en otroligt lyckligt lottad människa. Jag njuter av varje dag! Jag har en helt underbar man vid min sida, som skulle gå genom eld och brännässlor för min skull! Han förgyller varje dag i mitt liv med små guldkanter. Kaffe på sängen en tidig morgon, innan vardagen sätter igång. En kram när man minst anar, eller mest behöver. Alltid, alltid små uppskattande ord och omtänksamma handlingar. Och han har gett mej två underbara, busiga småprinsar!

Ja, barnen ja. De är mitt livselexir. Meningen med varje soluppgång. Syftet med att finnas till... och den ultimata kärleken!! Det finns inte mycket mer att säga om det!!

Ja... jag kunde verkligen inte få en bättre familj!! MEN! Det är inte allt!! Förutom att ha den ynnesten, så har jag dessutom helt fantastiska VÄNNER!! Vad vore livet utan er???

Grannar eller långt borta, spelar ingen roll! Eran värme och omtänksamhet lyser alltid! Det har inte minst visat sej under min sjukdomstid. Ni har orkat ringa, hälsa på och bry er om, trots att jag själv knappast varit roligt sällskap. Ni har ställt upp för min familj när jag själv inte kunnat finnas där, och ni har förgyllt mina långa timmar på sjukhus, med SMS, tidningar, telefonsamtal, böcker, besök och OMTANKE!! Ni har orkat komma hit efter jag kommit hem. Stått ut med att bara sitta i soffan med mej och hållt mej sällskap. Fast ni inte fått mycket tillbaka... inga hembakta bullar nu inte! Ni har orkat lyssna på mitt ältande om denna chockartade (för mej) upplevelse. Ni har delat med er av er själva och gett mej annat att fokusera på en stund, än smärta och trötthet. Ni är GULD!!! Jag vet inte vad jag gjort i mitt liv för att förtjäna er!!

Tyvärr vet jag också att flera av mina vänner har det riktigt kämpigt nu... och jag önskar verkligen att det fanns något jag kunde göra för att hjälpa er, såsom ni har hjälpt mej! Ni vet vilka ni är, och ni får en extra stor KRAM idag!!

Naturligtvis har inte heller mitt liv alltid varit ljust och fritt från motgångar. Och är det såklart inte nu heller! Det finns ju alltid mörka moln som gärna vill smyga sej på, så man glömmer att se solen. Och perioder har molnen varit både många och tunga.... men det är då jag plockar fram guldkornen! Man får inte låta molnen ta över! Det finns guldkorn i varje dag! Räkna dem, istället för att räkna molnen!! Det behöver inte vara stora saker... det där ögonblicket på morgonen när man öppnar dörren och möts av solsken och fågelkvitter.. är inte det underbart?? Att se sitt barn äntligen, efter lång kamp, lära sej cykla... blir man inte glad i hjärtat då?? Det där telefonsamtalet från en vän, som bara undrar hur man mår... är inte det härligt?? Guldkornen finns överallt, det gäller bara att vilja SE dem. Och tro det eller ej... men att räkna guldkorn får faktiskt molnen att kännas betydligt mindre mörka...

STORT TACK till alla underbara vänner som finns i mitt liv!!! Ingen nämnd och ingen glömd!! Älskar er allihop!

Tja... vad ska man skriva om dessa dagar? Jag menar... det händer ju inte direkt jättemassor.

Det är faktiskt riktigt, riktigt, vansinnigt TRÅKIGT att vara sjuk!!

För jo.. jag är nog sjuk ännu, även om jag inte vill. Hade ju tänkt mej att vara pigg och alert igen, vid detta laget. Men det går inte ens att inbilla mej det. Kroppen samarbetar liksom inte till den villfarelsen. *suck*

Igår var det härligt väder. Fredrik klippte gräset. Jag var UTE! Wohooo!!

Jag och Alfred ägnade 20minuter åt att rensa bort några av alla miljarders maskrosplantor som växer där de inte bör. Iallafall tycker inte JAG att de bör växa just där.

Missförstå mej inte. Jag är ingen blomrasist! jag tycker faktiskt att maskrosor är riktigt vackra! Jag blir glad av deras lysande gulhet som inte skäms för sej utan lyckligt sträcker sej mot solen varhelst de kommer åt. Och jag tycker häxjakten på dessa skönheter är väldigt överdriven. En gräsmatta full av blommande, klargula maskrosor är faktiskt vackert!  Inte riktigt lika vackert när man vill gå barfota på sin vackra gräsmatta/ blomsteräng och därmed inte kan undgå att trampa på några av alla tusentals svärmande flygfän med gadd, som också attraheras av de sköna, luddiga vackerheterna. Men det är en annan historia.

Tyvärr har de dock ett liiitet problem, dessa egoförstärkta grönsaker. Ett problem som de delar med en mängd tillika egoförstärkta människor. För att inte tala om djur... och småbarn!!

Nämligen den lilla missen i förståelsen för sin egen litenhet, som gör att man inte inser att även om de flesta faktiskt tycker om en... så vill man inte ha dom ÖVERALLT HELA TIDEN!!!

Därav min och Alfreds maskrosjakt under gårdagen. Ja.. så mycket till jakt var det nu inte. Maskrosorna stod i prydliga rader mellan plattorna. Bara för mej att dra upp, efter att sonen nogsamt avlägsnat alla blommor och placerat dem i skopan på sin traktor. Problemet var bara det... att jag orkade ju inte! Orkar knappt stå upp längre stunder... det ömmar och spänner i magen och benen känns som gele. Att sitta ner och jaga maskrosor funkar ju också... men då måste man resa sej upp, flytta sej ett par decimeter och sedan fälla ner baken igen. Vilket faktiskt blir ännu jobbigare än att stå. Så efter ca 20min gav jag upp.  Dödstrött. Skitlarvigt.

På kvällen åt jag mat, fick småont i magen... fick mera ont i magen... fick gallsmärtor... tog medicin... blev smågroggy och låg i soffan och svamlade resten av kvällen. Jippie...

I Morse lämnade jag Alfred på dagis. Naturligtvis tog jag bilen. Att ens fundera på att gå den ofantligt långa promenaden till dagis och tillbaka är mer än vad jag orkar med just nu. Tog lite extra tid, för Alfred har lite separationsångest nu. Inte så konstigt med tanke på att jag plötsligt bara försvann för ett par veckor sedan... Så jag följde med in på dagis en stund, tills han kunde tänka sej att släppa taget om min hals.

När jag kom hem var jag trött... vilade en stund.  Senare tog jag en dusch. Det är jättejobbigt fortfarande. Fattar inte!! Det ska ju vara skönt att duscha! Nu är det mest bara jobbigt och obehagligt. Och jobbigt.... och man blir jättetrött och somnar en stund på sängen efteråt.

Resten av dagen har mest gått åt till att försöka fördriva tiden. Läst lite, surfat en del, pratat telefon och kramat pojkarna. Låter ganska trevligt.... men efter tre veckor av "göra ingenting" och bara vänta på att bli bättre ÄR det faktiskt inget trevligt längre. Jag är så sjukt uttråkad att jag inte vet vart jag ska ta vägen, men samtidigt orkar jag inte göra någonting! Hade varit underbart med en massa roligt fikabesök varje dag, så man hade något att se fram emot. Men hur kul är det för besöket i fråga att komma hit och bara få höra mitt gnäll?? Nä.... inte så värst...

Tur att jag har mina underbara pojkar iallafall!! Fredrik fixar och grejjar men småpojkarna, hushållet, maten, tvätten... och så mej! Han är helt underbar, fantastisk och BÄST!!!

Trots allt är jag ju riktigt, riktigt lyckligt lottad...Även långtråkiga dagar är fyllda av små, små guldkorn! Vad har jag egentligen att gnälla om??

Jag har varit sjuk. På riktigt!! Sjukare än jag någonsin varit förr. Det var inget kul.

Jag är fortfarande inte frisk, men kan iallafall äta, orkar duscha och är HEMMA!! För de senaste två veckorna har tillbringats på sjukhus. Med dropp, i.v antibiotika och massor av smärtlindrande sprutor!

Det som jag trodde var ett vanligt gallanfall, visade sej nämligen ha utvecklats till en akut pankreatit! (inflammation i bukspottskörteln). Och jag, som tidigare trott att gallsmärtan är den absolut värsta jag skulle vara med om, fick tänka om. Fy satan h*vete, vad ont jag har haft!!! De stunder när smärtan inte varit överväldigande, har istället smärtlindringen gjort mej trött, vimsig och luddig i huvudet. Men det var ju en riktigt skön känsla i jämförelse.

Har levt på dropp i 1½ vecka. Inte ens vatten fick jag dricka... vet ni hur beroende man kan bli av isbitar?? DET fick jag nämligen suga på. Gott, gott!! Iallafall den första veckan... sedan började man tröttna ganska seriöst.

Tydligen hade jag en riktigt kraftig, allvarlig pankreatit... har förstått i efterhan att läkarna var riktigt bekymrade ett tag, innan värdena började vända. Och nog känns det i kroppen. Har fortfarande ganska ont i magen, men nu mera som en hanterbar molvärk. Behöver bara ta smärtlindring nattetid. Och jag är extremt trött. Orkar inte gå några längre sträckor. Trappan känns oövervinnerlig, och sova middag ett par gånger om dagen är ett måste!!

Men sedan igår är jag hemma! Jag kan sitta som en liten pöl i soffan och låta mina underbara ungar klättra på mej. Jag kan krypa nära min älskling och känna hans armar om mej. Jag kan skratta och prata med mina nära och kära... och jag njuter!!!

Det mest underbara var natten. Jag har sovit i min egen säng! Ingen hård, platt madrass, ingen varm, svettig plast... och så massor av kuddar!! Och sovit har jag gjort! Hela natten!! Så bra har jag inte sovit på två veckor.

Jag är sjukskriven en månad till. Läkaren trodde det behövdes för att kroppen ska hinna återhämta sej ordentligt. Och jag tror jag håller med.

Nu ska jag äta lite frukost. Med betoning på lite... för efter så lång tid utan någoting i magen, får det inte direkt plats några mängder ;-) Men jag jobbar på det också!

Det dröjer nog inte innan livet är tillbaka i sina vanliga gängor igen... längtar!!!

Idag försvann det vackra solskenet. Det föll t.o.m ett par droppar regn. Inte mycket nog för att någonting skulle hinna bli blött, men många nog för att Alfred glatt skulle hinna konstatera "nennajj"!! Och studsa ut på altanen, ivrigt jagande de få stänken.

  Han gav snabbt upp sin fruktlösa jakt, när han hittade grillen. Den var (såklart) inte tömd och rengjord efter gårdagens underbara grillmiddag, utan erbjöd en superrolig, svartgrå askhör att köra händerna i! Kul!

Han har för övrigt varit utan blöja hemma både igår och idag. Börjar kanske nästan funka snart! Han kissar gärna på pottan. Problemet är att hinna dit. Men när man hjälper honom försöker han verkligen kissa. Och när det kommer någon annan stan kan han sluta, för att springa till pottan och kissa färdigt där! Men många blöta kalsonger och pölar på golvet blir det.

Fick gallstensanfall vid lunchtid idag. Eller gallkolik verkar det ju vara, eftersom de inte hittar några stenar och smärtorna inte sitter direkt över gallblåsan. Det verkar snarare vara gallgångarna som krampar, vilket tydligen kallas gallkolik om jag inte missuppfattat. Ont som satan gör det iallafall!! Jag föder helt allvarligt hellre tre barn på raken än har dessa jävulska anfall!!

Har man gallstenar, så kan man ju ofta undvika anfallen genom att inte äta vissa livsmedel som utlöser dem... men mina har inget som helst samband med någonting! Förutom att de alltid kommer tätast efter att jag nyss fått barn, för att sedan glesas ut och klinga av. Kan komma mitt i natten, åtskilliga timmar efter att jag ätit något alls. Eller mitt under en måltid. Eller.. ja... precis när som helst. Har inte hittat någon speciell mat som gör skillnad heller. Så det är bara att stå ut.

Har spasmofen, som hjälper ganska bra och snabbt. Problemet där är att jag inte funkar något bra som narkoman! Blir helt däckad av den lilla morfindos de innehåller. Sover som en stock och känner mej allmänt avtrubbad. Händer och läppar känns lätt domnade och huvudet som en stor bomullsbubbla. Då tar jag ändå bara ½. Så jag undviker helst att ta dessa dagtid... men ibland blir det nödvändigt. Idag stod jag ut en dryg timma, men när det bara blev värre, med frossa, kallsvettningar och illamående av smärtan, gav jag upp och tog en tablett. Suck.

Men jag har iallafall inte ont längre! :-)

Nu har min underbara älskling eldat lite mat, så grilldofter sprider sej över hustaken. Och tror ni inte att solen brutit igenom molnen igen!! Ser ut att bli en mysig söndagkväll trots allt!