Ja.. när det nu har gått en dryg månad sedan den där underbara, fantastiska, härliga och roliga dagen som jag förhoppningsvis bara får uppleva en enda gång i mitt liv, är det kanske dags att försöka återge det hela i text...

Har tvekat lite, för jag vet inte hur jag ska kunna förmedla alla interyck och känslor med några rader text, men vi gör ett försök! Mycket bilder får det bli, även om vi fortfarande väntar på foton från de som fotograferade mest.

Håll till godo!

100410

Jag och Malin vaknade upp till en solig morgon på det lilla pensionatet Stenliden. Efter ett hett bad i det vackra badrummet blev vi severade en underbar frukost i lugn och ro. Vi var de enda gästerna som åt "sen" frukost och servicen var perfekt, med två mysiga katter runt fötterna.

Såsmåningom blev det dags att ge oss iväg mot frisören. Där möttes vi av en underbart vacker Jessica som redan tidigt varit där för att bli fin i håret.

Sandra var också där, men fick kliva ner ur frisörstolen när jag kom.

Och så satte hon igång.... MYCKET läggningsvätska och pappiljotter blev det!

Paret Almer kom också till platsen. Duktiga Sandra fixade min make up och Jonas var en riktigt flitig springpojke, även om det blev en del väntan...

Och medan jag satt och såg söt ut under huven, och inte hörde någonting, var det Sandras tur att bli fin. Hon trivdes riktigt bra, lilla fröken, med cider i handen och frisörens fulla uppmärksamhet.

Efter ett par timmar till, med tork, lunch och smink, blev det så dags att försöka få till en brudfrisyr av trasslet! Inte den lättaste uppgift..

Inte det lättaste...Men hon lyckades riktigt bra!  Jag blev jättenöjd!

Och under tiden blev vackra Malin och sötaste Sandra också piffade.

Och när håret äntligen var på plats var det hög tid att få på klänningen med! Klockan var halv tre och jag började märka av en viss tidsstres bland de församlade ;-)

Men 14.50 var vi klara, och redo för avfärd till kyrkan!

Men hur det gick där får jag skriva om senare... för nu är det dags att ägna mej åt mina småprinsar.

Ibland känns det som jag inte har något socialt liv alls!

framförallt de vackor som jag jobbar mycket...

För jag kan ju inte påstår att jobbet är sådär jättesocialt om nätterna. Visst babblar man lite med de få kollegor man har.. men det blir ju mest om jobbet, såklart.

Och på dagen sover jag ju när alla andra är lediga.

Mest kännbart på helgen. Man kan inte vara med på någonting någonstans.

Men det är ju ett val man gör...

För istället har jag ett par lediga dagar i veckan att tillbringa med barnen! Och det är super!

Men vissa veckor saknar jag vuxenumgänget... en fika med mina vänner... lite "vuxenbabbel" och skratt.

Kvällarna, när jag har vaknat och älsk kommit hem från jobbet, går ju lätt åt till alla "måsten" och sedan halvsvimmar man i soffan.

Känns ganska osocialt egentligen, men man orkar inte mycket mer sånna dagar.

Denna veckan hade jag sett fram emot att iallafall kunna smita iväg på en fika med Agatons komisar. Men den blev bestämd till en förmiddag när jag har jobbat natt, så det blidde inget med det.

Nej.. nu ska jag packa ihop mej och pojkarna och åka till IKEA en sväng... behöver iallafall komma hemifrån lite!

Och är det någon som är frivillig, så hojta! Jag vill leka!!

Igår slog den till igen.

Med full kraft.

Efter en natts jobb sov jag gott, intet ont anandes, till fram på eftermiddagen...

Och när jag vaknade var den där...

Migrän

man tackar...

Dessutom bjöd det till lite extra med en rejäl febertopp också!

Jag som aldrig får feber!

Men.. det är ju bara att gilla läget.

Ringa jobbet.

 Fanns inte en suck att jag skulle klara en natt med det huvudet.

Ringa Fredrik och fixa med dagis, så barnen kunde stanna tills älsk hann hämta dem.

Stoppa i sej sjuttioelva tabletter av varierande sort.

Och så bums i säng igen.

Ett par timmar senare väcktes jag av telefonen och en Samuelpappa som väntade på mej i skolan för Samuels utvecklingssamtal.

Shit.

Men när man knappt kan titta eller prata, så var ju inte det att tänka på heller.

Sova några timmar till istället...

Nästa gång jag vaknade var iallafall febern borta igen, och migränen hade mattats såpass att jag kunde fokusera blicken.

Lite mys i soffan med älsk ett par timmar, sedan sängen igen.

Efter en hel natts sömn kände jag mej nästan som människa igen i morse.

tung i huvudet och trött, men ingen feber och bara "normal" huvudvärk.

Följde med Malin som moraliskt stöd, när hon skulle på anställningsintervju i Karlskoga. Åka bil kändes som en ganska lagom ansträngande aktivitet en sådan här dag.

Hann faktiskt köpa mej lite nya kläder också... men hade ingen ork att prova i affären. Så hälften får jag visst lämna tillbaka igen. Det är ju inte lätt när en storlek inte alltid är lika stor!

Ikväll blir det mysigt valborgsfirande hos familjen Anger/Rex! Härligt!

Förra året fick ju inte jag vara med... då roade jag mej på Linde lasarett, halvdrogad av morfin. Det var inte lika mysigt!

Tänk att det är ett år sedan redan... Och fortfarande är man inte 100% återställd. Men iallafall 90 ;-)

Känns så skönt att veta att jag med största sannorlikhet inte kan råka ut för det igen, och att jag förmodligen även slipper gallanfallen i all framtid!

 Underbart!!!

Hoppas nu att även Migränen håller sej borta ett tag... helst lääääänge!

Trevlig valborg, allesammans!

Ja.. nu är det dags för bloggen att vakna till en ny era!

Har varit total torka under de senaste månaderna, medan det har hänt otroligt saker!

Det största är väl att denna blogg numera skrivs av fru Kjellgard.

Den 10/4 inföll våran helt perfekta, underbara, speciella dag, som vi firade med de flesta av våra nära och kära. En helt fantastisk dag, som tyvärr gick alldeles för fort...

Inom kort kommer ett fullständigt bildreportage från denna dag. Jag väntar bara på foton från våra utsedda paparazzis ;-)

Idag har vi solsken, huvudvärk och alldeles för morgonpigga pojkar... Dags att gå ut och sysselsätta dem med plantering av de nyinköpta penseerna!

Hoppas verkligen ingen tar illa upp nu.

Men ibland funderar jag över så mycket märkliga saker...

Kan inte hjälpa det.Och ni får gärna tycka att jagär lite konstig, makaber eller underlig.

Undrar om jag egentligen är lite annorlunda.

Eller... det VET jag ju att jag är. ALLA är ju annorlunda! Alla är unika. Det är ju ett faktum.

Och det var inte det jag tänkte skriva om.

Utan det här med cancer.

Eller snarare frånvaron av cancer!

För det vore ju fantastiskt!! Eller hur?

Tänk om någon kunde hitta den felande länken, och därmed eliminera all cancer till 100%

Underbart!!

För cancer är fruktansvärt... hemskt... och drabbar alldeles för många unga människor, som borde få vara friska och pigga i många fler år.

Jag har sett flera familjetragedier på nära håll, och skulle önska att jag kunde bota...

Ta bort smärtorna, ångesten och den hemska nedbrytningen av kroppen...

Men det kan jag inte.

Tänk om någon kunde!

Men...

Så tänker jag en annan sak.

Om det faktiskt blev så, att man kunde bota all cancer, eller t.o.m hindra att den uppkom... vad skulle vi dö av då?

Alltså, bara en logisk tankeföljd! Inte så att jag tycker vi ska fortsätta dö av cancer!

Jag bara undrar hur statistiken kommer se ut?

Bland äldre kommer förmodligen den procentuella dödligheten i hjärtinfarkt, stroke, lunginflammation eller en vanlig maginfluensa öka lavinartat.

Helt enkelt därför att det är sånt som folk som inte drabbas av cancer dör av.

Framförallt de äldre.

Det skulle ju inte heller ge några roliga siffror... att t.e.x mortaliteten vid hjärtinfarkt ökade med 50% trots all forskning för att minska den??

Och de yngre då?

De som faktiskt allra oftast klarar av en maginfluensa alldeles utmärkt?

Skulle det bli så, att en mycket mindre andel unga faktiskt dog?

Skulle medellivslängden öka markant?

Eller skulle dödsfallen genom olyckshändelse bli fler?

Eller... ve och fasa... skulle det dyka upp någon "ny" farsot, som även drabbade unga??

Det känns ju ganska långsökt... men det har ju faktiskt hänt förr!

Tänk t.e.x på när AIDS upptäcktes, och spreds som en löpeld över jorden.

Skrämmande... våldsam..och förödande.

Ja.... hur skulle det bli, egentligen??

Jag hoppas jag får veta det en dag.

För jag hoppas, från djupet av min själ och mitt hjärta, att alla duktiga läkare och forskare en dag, inom en inte alltför avlägsen framtid, hittar den 100%-iga boten mot ALL CANCER!!!

Nej...

Det förra inlägget var inte, på något vis, menat som en pik åt något håll!

Tycker andra att kommenterer är jätteviktigt, så ÄR det så!

Jag ville bara klargöra för er som läser, att JAG inte förväntar mej kommentarer på allt jag skriver, även om jag självklart uppskattar de som kommer. :-)

Hoppas verkligen ingen tog illa upp...

I övrigt blev denna vecka inte riktigt som jag tänkt mej...

I Söndags hade jag svårt att sova efter två jobbnätter. Så när familjen försvann iväg framåt eftermiddagen, passade jag på att dra igång lite storstädning i hopp omatt bli ordentligt trött och kunna sova lite innan det var dags för mera jobb.

Var nästan klar i vardagsrummet. Skulle bara flytta tillbaka soffbordet...

Då högg det till i ryggen. Ordentligt.

Den där latmasken måste ha tagit ett rejälv bett!!!

Kunde inte röra mej... inte sitta, ligga eller stå... ont, ont ont!!

Men det är ju bara att bita ihop.

Fick ju såklart ringa och sjukanmäla mej. Tre timmar innan jag skulle ha börjat. Jätteuppskattat! :-S

Det kryllar ju inte direkt av nattssk-vikarier hos oss...

Men vad gör man? Jag hade ju inte ens kunnat ta mej dit!

Tog det väääääääldigt lugnt hela dagen igår. Bästa Malin var här och passade upp mej. :-)

Men sedan skulle hon jobba... och jag hämta barnen.

Min duktiga, stora Sandraskrutt följde med och hjälpte mej.

Möttes dock av två febriga små pojkar. :-(

Så resten av veckan är de hemma... och jag med...och Fredrik fick ju vackert ochså stanna hemma för vård av samb...ehh... BARN!

Jag har ju liiite svårt att bära och lyfta sjuka pojkar när jag knappt kan ta mej ur sängen.... Men han har ju såklart en del han behöver fixa med inför resan på söndag. Och ryggen är lite bättre idag, sålänge jag inte försöker lyfta. Så vi hjälps åt och försöker njuta av att få lite extra tid tillsammans, även om omständigheterna inte är de roligaste.

Så idag har vi pysslat lite med bröllopsplaneringen också. Namnbyten, hindersprövning, och lite annat sånt som måste fixas! Och så kom Malin hit och åt semlor! Gott. En stund. ;-)

Nu ska jag krama på mina stora barn, och försöka samla ihop lite prylar till loppisen som Samuels klass ordnar, till förmån för barnen på Haiti.

Jättefint initiativ tycker jag! <3

Jag har funderat lite på det här med kommentarer på bloggar...

För en del verkar kommentarerna i sej, vara ett bevis på att det man skriver blir läst. Man uppmanar gärna och ofta sina läsare att kommentera. En del hotar t.o.m med att sluta blogga om inte fler kommenterar oftare.

Och det är självklart upp till dem.

Och beror säkert på vilket syfte man har med sin blogg.

JAG ser det inte så...

Visst är det jättekul med kommentarer!

Men jagär själv väldigt dålig på att skriva sådana i andras bloggar.

Jag kommenterar när jag känner att jag har något att tillägga. När jag vill peppa, trösta, uppmuntra.. eller kanske ifrågasätta.

När JAG känner ett behov och en vilja att kommentera!

Jag skriver i min blogg, för att jag tycker om det...

Jag gillar även att läsa tillbaka i den själv. Det blir som en liten dagbok. En tillbakablick i livet. Tankar, känslor och stämningar.

Jag ser på besöksstatisitken att jag har några trogna läsare, och det gör mej både glad och smickrad!

Är ni intresserade av att läsa om mej och min familj, gör det mej glad.

Kan min text och mina bilder skicka ett leende till era läppar är jag lycklig.

Och kan mina tankar, funderingar och åsikter få er att känna något är det ju ochså jättekul!

Och visst tycker jag det är jättekul med kommentarer! Att ni skriver en rad eller två för att NI vill det!

Jag läser, ler och publicerar.

och blir smickrad över att ni vill engagera er i min vardag.

Att ni kommenterar bilder och händelser... att ni delar mitt liv!

Men... det vet jag ju att ni gör, även om ni INTE skriver något!

Statisitiken talar sitt klara språk.

Och jag tänkte inte införa någon form av kommentarskrav på mina tankar... det är ju MINA tankar, vad ni än tycker om dom.

Så... TACK till alla läsare! Kommentarer eller inte! :-D

Förra inlägget är, som ni kanske märkt, lösenordsskyddat!

Det beror på att det innehåller bilder från dagens klänningsprovning.

Brudklänningen!

Och den ska ju inte Fredrik se innan dagen D, så ni andra får vackert be om ett lösenord om ni vill se ;-)

För er som är för blyga, eller helt enkelt inte särskilt nyfikna, kommer här lite andra bilder på diverse andra kläderoch sånt som också spelar viktiga roller för våran stundande dag!

Först inbjudningskorten...

I samma färgschema passar min otroligt vackra tärna in!

Hennes klänning beställde vi från USA, och var minst sagt nervösa innan den kom fram och kunde provas... men den satt perfekt!! Hon är SÅ fin!!

Tillsammans med hennes klänning beställde vi även barnens kläder... och håll i er nu, för detta måste vara något av det sötaste jag någonsin sett!

Japp! Ivoryvita frackar på alla mina småprinsar!!

Visst är de SÖTA!!??

Tyvärr är inte Sandra och Samuel hemma denna veckan, så bilder på dem får komma senare....

tu bi kontinjud... ;-)