Såå... När vi anlände till lilla fina Nödinge kyrka, 3 minuter sena, möttes vi i vapnhuset av min fantastiskt stiliga, men ack så nervösa blivande make. Klädd i arméns mörkgrå högtidsdräkt. Så otroligt snyggt!!

Alla pojkarna var också där, i sina vita frackar. Urgulligt!

Och efter lite fixande med buketter, och lite sista minuten instruktioner om inmarchsen var det så dags....

Till tonerna av  den vansinnigt vackra "Adagio in c-minor"  av Yanni öppnades dörrarna till kyrksalen, där alla våra nära och kära väntade.

Först gick Sandra och Samuel

och bakom dem kom Jessica med Alfred och Agaton.

Mina farhågor om eventuell blyghet hos småpojkarna kom helt på skam. De tyckte tillställningen var helfestlig och dansade loss i altargången!

Sandra och Samuel delade ut blommor medan de gick.

Efter barnen gjorde Malin och Kent entre. Bästa tärnan och marskalken man kan tänka sej! Och så fina!

Och till slut... precis när musiken nådde sin höjdpunkt, klev vi över tröskeln. Vilken känsla! Fredrik var så nervös att han skakade, stackarn. Jag kände mej mest fnissig och lite tagen av ögonblicket. Men kände att jag inte kunde titta på gästerna medan vi gick in, för då hade säkert tårarna kommit.

När alla så var på plats (ja, förutom småprinsarna då... deras plats var väldigt varierad under hela akten ;-) ) sjöng Dennis "still the one"  för oss, och sedan tog prästen till orda.

Alfred tyckte att prästen var jättekul och tyckte att han behövde lite sällskap framme vid altaret.

Han roade sej ( och flera andra) även med att gå balansgång på altarringen, förvandla prästens exemplar till oläslighet genom att forma den till en boll och försöka pricka pappas näsa med densamma. Vi fick även avnjuta hans verson av blinka lilla stjärna ett antal gånger.

Agaton var mest intresserad av musiken, och dansade glatt till allt som kunde tolkas som toner... såsom prästens bönmässande. Och om ingen musik bjöds så fixade han det själv.

Själva akten var så vacker... och gick alldeles för fort. Fredrik var fortfarande väldigt nervös och vid ett tillfälle trodde jag nästan han skulle svimma. Men då var det som tur var dags för ringen, så han fick annat att tänka på.

Mina namn hamnade i lite annorlunda ordning, men vad gör det? Alla vet ju ändå att det var mej han gifte sej med.   

Det hela avslutades men att min bror och hans gitarr framförde en vacker sång till:" Du som valde mej"   av Linn-Maria

och sedan gick vi ut till tonerna av Wagners brudkör.

    När vi klev ut genom kyrkporten möttes vi av ett moln av skira såpbubblor och alla våra gästers glada ansikten.  Finklädda, vackra barn och vuxna som utstod snålblåsten för att fira ögonblicket med oss.

Efter en stund av bubblor, kramar, och fotografering med min älskade mormor, som tyvärr inte kunde vara med på festen, väntade limosinen på oss, med champagne och stjärnhimmel.

Hela vigseln genomsyrades av glädje och kärlek i varje bänkrad, och vi är så otroligt glada att så många ville dela stunden med oss!! Stort tack till er alla!

Men nu var det dags för festen!

och den kommer i ett annat inlägg, för detta är redan långt nog!