Det är svårt att blogga ibland.

 Speciellt när det är så mycket som händer men som man inte KAN blogga om!!

Av olika anledningar.

Vi har ett nytt extrabarn här. Jättekul! Upptar mycket tid och engagemang, men känns SÅ meningsfullt! Det ger mej energi och styrka. Och jag känner en oerhörd tacksamhet för att jag själv fått den uppväxt jag fått, och att vi nu har möjligheten att låta våra barn växa upp till trygga, välmående och framför allt ÄLSKADE individer!!

Kan vi lyckas med att stänka över ens en droppe av trygghet, kärlek och glädje på något av dessa barn som kommer och bor hos oss är det värt all tid och energi i världen!!

Men... som sagt... det blir mycket att rodda i emellanåt. Och då känns det lite svårt att blogga, eftersom jag inte FÅR skriva om det som upptar min tankar...

Sedan har vi ju den andra, stora saken som upptar tid och tankar just nu, men på ett positivt sätt! En del av er vet redan vad det gäller. Men jag kan inte skriva ut det här, eftersom jag inte vill delta i, eller späda på en konflikt. Min älskade make måste känna att han får ta detta beslutet och att jag respekterar det.

Men det är svårt att inte kunna skriva om det, när hela jag bubblar av förväntan! :-)  Så... inga komentarer från er som vet ang detta, ok?

Jag vet ju att jag har läsare här ibland som tillhör just de han inte vill ska veta. Iallafall inte under dessa omständigheterna.

MEN det jag KAN skriva om är studierna!!

Jag känner mej som en ny människa! Glad, pigg och positiv1 Det är SÅ roligt, och jag känner verkligen att detta är helt rätt!!

Vi har en jättemysig klass, där alla verkar sprudla av entusiasm och vetgirighet.

Visst är denna första kursen kanske inte den som jag kommer se tillbaka på som den mest lärorika under utbildningen, men väldigt många duktiga och inspirerande föreläsare har vi haft, och många tankar och reflektioner har det blivit.

Jag trivs SÅ bra!! ÄNTLIGEN har jag hittat rätt!!

I morgon bitti tar jag och älsklinge tåget ner till Göteborg (om det nu går något tåg... det vet man ju aldrig såhär års ;-) ) Där ska vi bo på hotell och gå på operan! Allt är bröllopspresenter som vi inte haft möjlighet att utnyttja ännu. Men nu har vi lyckats få ihop det, eftersom bästa Eva-Marie och Jaqueline kommer hit och passar barn, hus, djur och allt annat åt oss!! TACK tjejjer!!

Det ska bli så otriligt mysigt!

Tänk att det redan är nästan ett år sedan vi blev man och fru... så fort det går!!

Nej... nu är det dags att ta fram skolarbetet och skriva lite mer om surrogatmammorna i Indien!

Kram!

Igår var det så luciafirande på dagis.

Det är nionde gången mina barn är med i avd.2´s luciatåg, ochdet är alltid lika mysigt!!

I år var det ju då Alfred och Agaton som stod för stjärnglansen. Två stiliga stjärngossar, minsann!

Och Alfred sjöng. Högt och fint! I bästa körledarstil ledde han kompisarna till ett par extra refränger i santa lucia. Det är ju inte lätt att hålla reda på hur många det ska vara. :-)

Efteråt fikade vi. Köpt fika funkar också, när man inte är en så präktig mamma som man skulle vilja vara!

Tillvaron just nu går ju annars mest ut på att hålla ut... Jag vill så mycket, men har fått sänka kraven på mej själv ganska så rejält. Huvudsaken nu är att småpyssla lite och skapa lite njutbar julstämning. Så hoppas jag att detta evinnerliga illamående ger med sej innan julafton, så man kan frossa då!

För hur viktigt är det egentligen med julstädning, hembakat vörtbröd och egenpysslade julkort? Egentligen??

... är inte en värst rolig blogg alls!

Men ni får hålla tillgodo ett tag ändå.

För det jag just nu har att välja på är att blogga utan bilder, eller inte blogga alls!

Våran kamera har blivit knäpp och laddar ur batterierna efter en halv minut. Jag skojar inte!!! Om man är riktigt snabb kan man hinna knäppa två snabba, okomponerade suddbilder innan den lägger av!

Till saken hör att vi inte har en sån där avancerad uppladdningsbar kamera, utan en som man byter vanliga, hederliga batterier i. Så jag VET att det inte är något fel på batterierna. Tyvärr.

Men, så kom jag på, att kameran är ju inte sådär jättegammal!! Detta måste ju gå på garantin!

Jojjomensan! Hela två års garanti har vi ju!

Och när vi köpte den? Jo... Strax innan Agaton föddes... för två år och en månad sedan... *suck*

Nåja... jag har ju en skaplig kamera på mobilen med!!

Meeeeen... den vill inte riktigt som jag vill.

Jo, KAMERAN funkar fint... men mobilen och datorn är visst bistra ovänner, för de vill inte alls kännas vid varandras existens.

Det är tydligen mobilen som ställt till det. Och den är det också garanti på!

Så den ska lämnas in på genomgång... så fort jag kommit på ett lämpligt tillfälle att vara utan mobil i typ tre veckor eller så!

Kommer inte att hända!

Så... tillsvidare får jag blogga utan bilder och fylla ut mellan inläggen med mms-inlägg. För DET funkar iallafall!!

Helgen går annars i den äkta julfridens tecken. Lister har spikats upp i dotterns nya rum, och nu ska flytten av alla hennes grejjer påbörjas. Sedan ska Alfred äntligen få eget rum! Och så håller jag på att göra om mitt tårtkök till kontor/studie/hobbyrum. Tvättat en uppsjö av sängklader har vi också gjort. Välbehövligt.

Och igår bjöd vi ut finaste 30-åringen Linda och hennes Peter på finmiddag. Ågatan 3 fick ett besök, och det serverades alldeles utsökt mat!

Ikväll blir det regelrätt 30-års uppvaktning hos densamma, och innan dess kommer bästa Tove och barnen och leker en stund!

...vilken tur att vi bakade pepparkakor i fredags....

Nej men, hörrni....

börjar det inte bli dags att skaka liv i den här gamla bloggen igen??

Jag lovar ingenting. Garanterar inte inlägg varje dag. Men kanske iallafall något litet då och då?

Här stundar nämligen nya tider!

Den 24:e Januari blir jag åter student på heltid!

Det är ca 12½ år sedan jag var det senast. Usch vad gammal jag måste vara!!

Jag ska bli barnmorska när jag blir stor!

Detta känns jättekul och spännande, men kommer bli en STOR omställning.

Jag har jobbat deltid natt i många år. Nu ska jag plötsligt plugga heltid... dag!!

Tänk er vad trött jag kommer vara!!

Och barnen kommer få gå på dagis heltid... ja, just ja!! Måste ju fixa fritids till Samuel med!

Sen är det ju det här med ekonomi... man är ju van vid att ha en viss inkomst. Nu ska vi lära om och leva på studiemedel.

Men det är det värt! Studierna är ju bara i 1½ år, och det är en väldigt kort tid. Iallafall i vissa sammanhang...

Nu är det dags att försöka skaka liv i denna dagen också. Ensam hemma med pojkarna idag. Kanske skulle baka pepparkakor?? Sedan kommer Sandra och Samuel vid 13. Fredrik är på julfest med jobbet i eftermiddag/kväll, så honom ser jag kanske ite förren i morgon. Beror på hur länge jag orkar hålla mej vaken! ;-)

*gäsp*

Hurghada.

Blue village exotic aquamarine.

Ja, vad kan man säga.

Med de önskningar, förväntningar och förutsättningar vi hade var nog detta så nära paradiset man kan komma!

Total avkoppling, uppassning, matfrossande och bara massa tid tillsammans!

Här kommer en bildkavalkad, med diverse bilder... ända från avfärden från garageuppfarten tills vi går ombord på flygplanet på väg hem igen...

Förväntansfulla barn på Arlanda

12 pooler på hotellområdet.

Rent och välordnat överallt.

Drygt 3o gr varmt varje dag.

Supertrevlig personal.

och så min underbara familj på det!

Behöver jag säga att vi INTE längtade hem??

Och nu börjar sparandet och planerandet. Vart ska vi åka nästa gång?? :-D

Ja, här pågår alla sistaminutenförberedelserna!!

I morgon knölar vi in oss och alla väskor i bilen och drar till Arlanda, för vidare transport till Hurghada, Egypten.

Dags för bröllopsresan!

Sol, värme och total avkoppling!

Hur avkopplande det nu kan bli med fyra barn och en tonåring.... och en MAN för den delen!

Men vi har gjort alla möjliga förberedelser för att åtminstone få någon liten stund i solstolen.

Hotellkomplex med alla bekvämligheter - check

all inclusive  - check

barnklubbar  -check

långgrund strand  -check

Ja, kanske blir det verkligen SEMESTER?!?

Men just nu är det packningen som upptar min begränsade tankeverksamhet...

   Vi är ju inte några vana resenärer.

Och att då dessutom försöka få med sej allt som kommer att behövas till 7 pers känns nästan övermäktigt.

Jag står och stirrar på klädhögarna... försöker klura ut vad som blir bäst, enklast, smidigast och snyggast att ta med. Dessutom vad som är mest praktiskt, vilka som ska dela väska, och vad vi verkligan kommer att behöva!

Vi har bokat säng till Agaton, växlat pengar i diverse valutor, fixat nya pass till samtliga och vaccinerat allihop.

Dessutom är husapoteket laddat och parkeringen fixad.

Är ju inte EN sak att komma ihåg!

Men vad gör det?

I morgon kl 8 sätter vi vardagen på paus och drar!

Underbart!!

Det här med föräldraskap är inte alltid enkelt... Ibland, eller ganska ofta faktiskt, fattar jag ingenting!

Vem är det som stundom byter ut mina små, söta , glada gullungar mot fullfjädrade terrorister och marodörer??

Vad är det som gör att dessa blida änglar ibland förvandlas till riktiga små monster??

Iofs väldigt söta monster, men ändå!

Jag talar förståss om trotsåldern!!

När mitt första barn klev in i tvåårstrotsen bleb jag fullkomligt överrumplad! Hon, som varit den mest nöjda, glada och lätthanterliga lilla dotter man kunde tänka sej, fick plötsligt utbrott som kunde få den mest luttrade nanny att få gråa hår.

Varj morgon kunde det ta flera timmar att komma iväg till dagis... för hon ville inte! Hon ville inte äta frukost, och hon ville inte låta bli! Hon ville inte ha på sej kläder, men inte vara naken, och hon ville INTE åka bil, men inte heller gå... och hon ville absolut inte till dagis, men vara hemma kom inte på tal!

Hon skrek, slog, bet och sparkade... och skrek lite till!!

Konflikterna var många och långa. Jag försökte vara pedagogisk, metodisk, bestämd, kärleksfull, arg... och jag pratade, mutade, hotade, motiverade... kramade, kramade och kramade... och till slut tog jag helt sonika ungen under armen och gick!

På kvällarna, när det lilla monstret till slut somnat i sin säng, och såg precis sådär änglalik ut som hon alltid gjort, ringde jag till mamma och grinade. Jag trodde det var något fel på mitt barn. Såhär ilsk kan väl inte en normal 2-åring vara??

Jag var helt övertygad om att jag var världens sämsta mamma, som inte kunde hantera mitt barn.

Mamma sa att det var normalt.. och att det skulle gå över.

Jag trodde henne inte.

Hur skulle detta bara kunna "gå över"??

Jag såg framför mej ett liv fyllt av skrik, gap och tårar...

Men plötsligt, en morgon, var min ängel tillbaka! Bara sådär!

Helt uten förvarning, lika plötsligt som det kom, var monstret borta!

Jag har ingen aning om var det tog vägen, och jag har inte sett röken av det sedan dess. Inte för att jag har letat sådär vändigt enträget... kanske ligger det under en säng någonstans och trycker?

Nu kliver snart mitt fjärde barn in i den underbara trotsens värld... Monstret har börjat visa sej emellanåt. Jag befarar att denna omgång blir minst lika intensiv som den första, eftersom deras personligheter är väldigt lika.

Men med en stor skillnad.

Han kommer säkert skrika, sparka, slå och utagera allt han orkar... kanske till och med MER än han egentligen orkar.

Och jag kommer prata, muta, motivera, krama, krama krama... och le!

För de är ju så söta när de verklgen försöker få bestämma! När de stampar i golvet och försöker se så arga ut som de bara kan!

Jag kommer låta honom hållas. Sucka lite emellanåt. Konstatera att det måste vara mycket jobbigt att ha så mycket starka känslor i en sådan liten kropp.

Och jag kommer vara helt trygg och viss i övertygelsen om att

 DET GÅR ÖVER!!

Hmm... jag testar det här med mms-bloggning... men får inte till det så att texten kommer med.. bara bilden! Får gå in via datorn och redigera in texten i efterhand. Någon som vet vad jag gör för fel?

Detta är iallafall en bild från Alntorps Ö. Agaton älskar att gunga!! Blir riktigt sur när man inte vill putta på längre ;-)