Det här med föräldraskap är inte alltid enkelt... Ibland, eller ganska ofta faktiskt, fattar jag ingenting!

Vem är det som stundom byter ut mina små, söta , glada gullungar mot fullfjädrade terrorister och marodörer??

Vad är det som gör att dessa blida änglar ibland förvandlas till riktiga små monster??

Iofs väldigt söta monster, men ändå!

Jag talar förståss om trotsåldern!!

När mitt första barn klev in i tvåårstrotsen bleb jag fullkomligt överrumplad! Hon, som varit den mest nöjda, glada och lätthanterliga lilla dotter man kunde tänka sej, fick plötsligt utbrott som kunde få den mest luttrade nanny att få gråa hår.

Varj morgon kunde det ta flera timmar att komma iväg till dagis... för hon ville inte! Hon ville inte äta frukost, och hon ville inte låta bli! Hon ville inte ha på sej kläder, men inte vara naken, och hon ville INTE åka bil, men inte heller gå... och hon ville absolut inte till dagis, men vara hemma kom inte på tal!

Hon skrek, slog, bet och sparkade... och skrek lite till!!

Konflikterna var många och långa. Jag försökte vara pedagogisk, metodisk, bestämd, kärleksfull, arg... och jag pratade, mutade, hotade, motiverade... kramade, kramade och kramade... och till slut tog jag helt sonika ungen under armen och gick!

På kvällarna, när det lilla monstret till slut somnat i sin säng, och såg precis sådär änglalik ut som hon alltid gjort, ringde jag till mamma och grinade. Jag trodde det var något fel på mitt barn. Såhär ilsk kan väl inte en normal 2-åring vara??

Jag var helt övertygad om att jag var världens sämsta mamma, som inte kunde hantera mitt barn.

Mamma sa att det var normalt.. och att det skulle gå över.

Jag trodde henne inte.

Hur skulle detta bara kunna "gå över"??

Jag såg framför mej ett liv fyllt av skrik, gap och tårar...

Men plötsligt, en morgon, var min ängel tillbaka! Bara sådär!

Helt uten förvarning, lika plötsligt som det kom, var monstret borta!

Jag har ingen aning om var det tog vägen, och jag har inte sett röken av det sedan dess. Inte för att jag har letat sådär vändigt enträget... kanske ligger det under en säng någonstans och trycker?

Nu kliver snart mitt fjärde barn in i den underbara trotsens värld... Monstret har börjat visa sej emellanåt. Jag befarar att denna omgång blir minst lika intensiv som den första, eftersom deras personligheter är väldigt lika.

Men med en stor skillnad.

Han kommer säkert skrika, sparka, slå och utagera allt han orkar... kanske till och med MER än han egentligen orkar.

Och jag kommer prata, muta, motivera, krama, krama krama... och le!

För de är ju så söta när de verklgen försöker få bestämma! När de stampar i golvet och försöker se så arga ut som de bara kan!

Jag kommer låta honom hållas. Sucka lite emellanåt. Konstatera att det måste vara mycket jobbigt att ha så mycket starka känslor i en sådan liten kropp.

Och jag kommer vara helt trygg och viss i övertygelsen om att

 DET GÅR ÖVER!!

Hmm... jag testar det här med mms-bloggning... men får inte till det så att texten kommer med.. bara bilden! Får gå in via datorn och redigera in texten i efterhand. Någon som vet vad jag gör för fel?

Detta är iallafall en bild från Alntorps Ö. Agaton älskar att gunga!! Blir riktigt sur när man inte vill putta på längre ;-)

 Medan jag tog en kopp kaffe på trappan, lekte alla barnen med gungorna i solen!

Sitter och väntar... på ett piano!!

Alldeles av sej själv ska det komma vandrandes och installera sej i vårat vardagsrum!

Som jag har längtat.

När jag växte upp dominerades vårat vardagsrum av ett massivt, gigantiskt svart, vackert piano, som alla klinkade på förjämnan.

Vissa bättre (läs: syster och bror) Vissa sämre (läs jag) och vissa med diverse tillhyggen (läs exempelvis linjaler som gjorde djupa hack i de vackra elfenbenstangenterna) eller skapade oljud genom allmänt hamrande. Men alla med samma glädje!! Och ingen med kladdiga fingrar! Det var nämligen regel nummer ett... tvätta händerna innan pianot! Framförallt eftersom det alltid var kapplöpning dit efter måltiderna mellan alla dagbarn, syskon och kompisar!

Otaliga är historierna om detta pianots liv.

Hur mamma köpte ett skabbigt, slitet gammalt piano, som hon tänkte måla vitt,  men fick hem det uppolerat, blankt, kolsvart och otroligt vackert. Med guldfärgade kandelabrar. Det blev aldrig vitt.

Att flytta det var ett projekt i sej. Jag har fotfarande i vagt minne ett helt gäng med stånkande, ölluktande flyttgubbar som kämpade sej blåa för att få upp det på andra våningen när vi flyttade till nödinge.

Ingen hiss, spiraltrappa och en lång, smal loftgång var ingen barnlek ens för vana flyttgubbar med lyftselar!

Så.. när det åter var dags för flytt, ca 20 år senare, och pianot hade börjat bli illa åtgånget av all kärlek det fått genom åren, fick det gå i pension. Det visade sej att det inte gick att stämma längre, p.g.a  en klåpare till blind pianostämmare som hade sprutat vatten på strängarna så de hade rostat.

Istället för stånkande flyttgubbar, blev det därför ett möte med min bror och en vinkelslip, och därefter en begtavning på tippen. Vilket måste ha kännts tungt i hjärtat för min stackars bror, som var pianots största älskare och förväntade övertagare.

Nu är alltså ett lika stort, men VITT piano på väg till oss!!

Men vis av erfarenheten gav vi oss inte på flytten själva, trort avsaknaden av spiraltrappor!

Först hade vi tänkt att samla ihop ett gäng starka vänner och kånka bäst det gick.

Men våra stackars starka vänner var inte helt pigga på att bryta ryggen för vårat höga nöjes skull! Märkligt...

Istället fjäskade vi lite med flyttfirman som ändå skulle bära in en massa grejjer i huset som det stackars pianot blir vräkt ifrån, och lyckades få dem att ta med det tillbaka till oss! Perfekt!

Jag känner mej förväntansfull som ett barn på julafton. Jag förstår att det kan tyckas fånigt för många av er... men under min uppväxt har pianot nog varit den viktigaste möbeln i vårat hem och källan till så mycket glädje, och jag hoppas att detta förvärv ska ge mina barn samma möjlighet till musiklek och glädje!

Vi spelar och sjunger mycket och gärna.... inte för att vi är duktiga, eller vill bli idoler, utan för att det är KUL och man blir GLAD!

Odelat positivt helt enkelt!

Perfekt!

Idag har älskade maken börjat jobba igen efter semestern.

Det blir tomt hemma....

Jag börjar på Onsdag, men gjorde ett extrapass i går kväll.

I mitt förra inlägg kanske det lät som att jag bara tycker semester är ett nödvändigt ont, men så är det förståss inte!

Jag älskar full fart, upplevelser och mys med familjen! Jag menar bara att det knappast gör mej utvilad. Det där stunderna med en bok i solstolen är ju varken många eller långa.

Men vad gör det när man får dela barnens entusiasm över en nyfångad krabba, regnfloderna på tältduken eller en uppstoppad val?

Nu är det iallafall slut... semestern då, inte barnens entusiasm!

Men jag har ju turen att jobba sådär lagom mycket, så de kommande 5 veckorna gör jag bara 6 pass! Har en veckas föräldraledighet också v 31. Så det är ju i stort sett semester fortfarande!

Hade en jättemysig helg med Johanna och Clara!

Fredag kväll ägnades åt mat, vin och babbel på altanen, och barnen toklekte och kom inte i säng förren riktigt sent!

I Lördags tog vi båten till Alntorps ö.

Bad, trollstig och nygräddade våfflor hann vi med innan de mörka molnen hopade sej och regnet plötsligt öste ner!!

 Så efter hemkomst bäddade vi ner barnen i soffan med popcorn och film, medan vi fick en varm kopp the.

Tyvärr verkade mina pojkar inte må riktigt bra.... Alfred klagade på ont i magen och blev plötsligt ganska hängig, och Agaton var ledsen och gnällig med tendens till feber.

Tack och lov gick det över fort och nu är det full fart igen!!

Igår ville Alfred baka.

Morotskaka blev det.

till lunch...

för det är väl okej sista semesterdagen?

Det är alltid lika spännande att baka med Alfred! Han tycker nämligen att recept och sånt är fullkomligt onödigt och bara tar en massa tid. Det blir liksom mer action och man slänger i lite av vad man når! Så medan jag tog fram kanelen, tog han fram chilipulvret....

Och jag har ingen aning om hur mycket mjöl det _egentligen_ hamnade i smeten.

Men gott blev det!!

Idag tror jag det blir en tur till sjön med mina små.

Agaton behöver lite badtillvänjning... stora badkar (som sjöar och hav) är visst väldigt otäcka att ens doppa tårna i!

Kram!

Ja...

Sitter här en liten stund och vilar fötterna medan maken eldar lite mat på altanen.

På söndag börjar jobbet igen.

Pigg och utvilad? Knappast!!

Prova själv att ha semester med 4 barn och en tonåring.

Inget dagis, ingen skola... bara hemma och ledigt... och med massa förväntningar om sysselsättning!

Det ska åkas på badutflykter, picnic i omgivningarna, tältas i trädgården, besökas djurparker, nöjesparker, släktingar, evengemang och f*n och hans moster!! Däremellan ska man försöka hinna tvätta ikapp alla sjuttioelva ombyten och badkläder som går åt varje dag! Vet ni hur många maskiner tvätt det blir efter sju personers dag på stranden??

Dessutom har vi sett till att scan överlever ett år till... för kalla köttbullar är da shit i utflyktsväskan.

Några mer avancerade matsäckar hinns oftast inte med. Förutom när vi åkte till kolmården! Då lekte jag värsta präktiga mamman!

Vi åkte tidigt, var borta heeeela dagen... och hade med oss ALL mat i kylväskor!

Frukosten bestod av yoghurt och hembakade pizzabullar som jag meckat ihop kvällen innan.

Till lunch vankades plocklådor till barnens förtjusning! Köttbullar, skinka, kokt ägg, kall färskpotatis, fetaost och diverse grönsaker i stavar och bitar, placerade i var sin glasslåda. Och så massor av tzatziki till! Mums!

Nästan lika präktigt är det väl iofs att åka på tältsemester med alla barnen? Iofs placerades tältet i mammas och pappas trädgård, och blev därmed en utmärkt bas för utflykter i GBG med omnejd! Myyyysigt att sova i ett svalt tält, efter de extremt heta dagarna! Speciellt när det kom en och annan regnskur i mörkret. Smattrandet mot tältduken är väldigt sövande.

Mindre mysigt är det ju att vakna morgonen därpå och inse att det runnit regnfloder in i tältet och att alla kläder var blöta! Tur att vi ändå skulle åka hem...

Nu vill min fina man ha lite hjälp med matbestyren... han nöjer sej visst med att vara grillmästare!

Och snart får vi finbesök av Johanna och Clara! Mys!!

Nu är det sommar.

Och lika envist kall som vintern var, visar sej nu sommaren från sin allra varmaste sida!

De senaste dagarna har termometern visat på runt 30 grader.

Det är skönt.

Lita väl varmt för mitt välbefinnande... men skönt!

Det är nämligen helt legitimt att göra absolut ingenting i sådan värme!

Blir massa badutflykter... nakna barn i strandkanten... picnic i skuggan... och ett svalkande dopp då och då!

Vi har ju turen att bo med närhet till flera olika badsjöar. Bara att välja den med minst folk för dagen :-)

Smultronstället är dammsjön.

Perfekt för barnen, med sand och gräs, sol och skugga och så långgrundt så man nästan kan gå tvärs över den lilla viken.

Men idag bär det av till Örebro istället.

Ser inte helt fram emot att gå omkring i en het asfaltsdjungel, faktiskt, men ibland har man inte mycket val.

Jordgubbarna är iofs billigare i Örebro än i Nora, så det blir att inhandla några liter och frossa i! Det är något av det bästa som finns... solvarma jordgubbar direkt ur kartongen! Mums!!

Såå... När vi anlände till lilla fina Nödinge kyrka, 3 minuter sena, möttes vi i vapnhuset av min fantastiskt stiliga, men ack så nervösa blivande make. Klädd i arméns mörkgrå högtidsdräkt. Så otroligt snyggt!!

Alla pojkarna var också där, i sina vita frackar. Urgulligt!

Och efter lite fixande med buketter, och lite sista minuten instruktioner om inmarchsen var det så dags....

Till tonerna av  den vansinnigt vackra "Adagio in c-minor"  av Yanni öppnades dörrarna till kyrksalen, där alla våra nära och kära väntade.

Först gick Sandra och Samuel

och bakom dem kom Jessica med Alfred och Agaton.

Mina farhågor om eventuell blyghet hos småpojkarna kom helt på skam. De tyckte tillställningen var helfestlig och dansade loss i altargången!

Sandra och Samuel delade ut blommor medan de gick.

Efter barnen gjorde Malin och Kent entre. Bästa tärnan och marskalken man kan tänka sej! Och så fina!

Och till slut... precis när musiken nådde sin höjdpunkt, klev vi över tröskeln. Vilken känsla! Fredrik var så nervös att han skakade, stackarn. Jag kände mej mest fnissig och lite tagen av ögonblicket. Men kände att jag inte kunde titta på gästerna medan vi gick in, för då hade säkert tårarna kommit.

När alla så var på plats (ja, förutom småprinsarna då... deras plats var väldigt varierad under hela akten ;-) ) sjöng Dennis "still the one"  för oss, och sedan tog prästen till orda.

Alfred tyckte att prästen var jättekul och tyckte att han behövde lite sällskap framme vid altaret.

Han roade sej ( och flera andra) även med att gå balansgång på altarringen, förvandla prästens exemplar till oläslighet genom att forma den till en boll och försöka pricka pappas näsa med densamma. Vi fick även avnjuta hans verson av blinka lilla stjärna ett antal gånger.

Agaton var mest intresserad av musiken, och dansade glatt till allt som kunde tolkas som toner... såsom prästens bönmässande. Och om ingen musik bjöds så fixade han det själv.

Själva akten var så vacker... och gick alldeles för fort. Fredrik var fortfarande väldigt nervös och vid ett tillfälle trodde jag nästan han skulle svimma. Men då var det som tur var dags för ringen, så han fick annat att tänka på.

Mina namn hamnade i lite annorlunda ordning, men vad gör det? Alla vet ju ändå att det var mej han gifte sej med.   

Det hela avslutades men att min bror och hans gitarr framförde en vacker sång till:" Du som valde mej"   av Linn-Maria

och sedan gick vi ut till tonerna av Wagners brudkör.

    När vi klev ut genom kyrkporten möttes vi av ett moln av skira såpbubblor och alla våra gästers glada ansikten.  Finklädda, vackra barn och vuxna som utstod snålblåsten för att fira ögonblicket med oss.

Efter en stund av bubblor, kramar, och fotografering med min älskade mormor, som tyvärr inte kunde vara med på festen, väntade limosinen på oss, med champagne och stjärnhimmel.

Hela vigseln genomsyrades av glädje och kärlek i varje bänkrad, och vi är så otroligt glada att så många ville dela stunden med oss!! Stort tack till er alla!

Men nu var det dags för festen!

och den kommer i ett annat inlägg, för detta är redan långt nog!