Såå... När vi anlände till lilla fina Nödinge kyrka, 3 minuter sena, möttes vi i vapnhuset av min fantastiskt stiliga, men ack så nervösa blivande make. Klädd i arméns mörkgrå högtidsdräkt. Så otroligt snyggt!!

Alla pojkarna var också där, i sina vita frackar. Urgulligt!

Och efter lite fixande med buketter, och lite sista minuten instruktioner om inmarchsen var det så dags....

Till tonerna av  den vansinnigt vackra "Adagio in c-minor"  av Yanni öppnades dörrarna till kyrksalen, där alla våra nära och kära väntade.

Först gick Sandra och Samuel

och bakom dem kom Jessica med Alfred och Agaton.

Mina farhågor om eventuell blyghet hos småpojkarna kom helt på skam. De tyckte tillställningen var helfestlig och dansade loss i altargången!

Sandra och Samuel delade ut blommor medan de gick.

Efter barnen gjorde Malin och Kent entre. Bästa tärnan och marskalken man kan tänka sej! Och så fina!

Och till slut... precis när musiken nådde sin höjdpunkt, klev vi över tröskeln. Vilken känsla! Fredrik var så nervös att han skakade, stackarn. Jag kände mej mest fnissig och lite tagen av ögonblicket. Men kände att jag inte kunde titta på gästerna medan vi gick in, för då hade säkert tårarna kommit.

När alla så var på plats (ja, förutom småprinsarna då... deras plats var väldigt varierad under hela akten ;-) ) sjöng Dennis "still the one"  för oss, och sedan tog prästen till orda.

Alfred tyckte att prästen var jättekul och tyckte att han behövde lite sällskap framme vid altaret.

Han roade sej ( och flera andra) även med att gå balansgång på altarringen, förvandla prästens exemplar till oläslighet genom att forma den till en boll och försöka pricka pappas näsa med densamma. Vi fick även avnjuta hans verson av blinka lilla stjärna ett antal gånger.

Agaton var mest intresserad av musiken, och dansade glatt till allt som kunde tolkas som toner... såsom prästens bönmässande. Och om ingen musik bjöds så fixade han det själv.

Själva akten var så vacker... och gick alldeles för fort. Fredrik var fortfarande väldigt nervös och vid ett tillfälle trodde jag nästan han skulle svimma. Men då var det som tur var dags för ringen, så han fick annat att tänka på.

Mina namn hamnade i lite annorlunda ordning, men vad gör det? Alla vet ju ändå att det var mej han gifte sej med.   

Det hela avslutades men att min bror och hans gitarr framförde en vacker sång till:" Du som valde mej"   av Linn-Maria

och sedan gick vi ut till tonerna av Wagners brudkör.

    När vi klev ut genom kyrkporten möttes vi av ett moln av skira såpbubblor och alla våra gästers glada ansikten.  Finklädda, vackra barn och vuxna som utstod snålblåsten för att fira ögonblicket med oss.

Efter en stund av bubblor, kramar, och fotografering med min älskade mormor, som tyvärr inte kunde vara med på festen, väntade limosinen på oss, med champagne och stjärnhimmel.

Hela vigseln genomsyrades av glädje och kärlek i varje bänkrad, och vi är så otroligt glada att så många ville dela stunden med oss!! Stort tack till er alla!

Men nu var det dags för festen!

och den kommer i ett annat inlägg, för detta är redan långt nog!

 

Annika

5 juni 2010 19:16

Åh, jag sveps tillbaka till dagen då det gick av stapeln! Du berättar så målande - precis mitt i prick!
Det var helt underbart att få vara med, tack!
Stor kram!!

 

malin

5 juni 2010 20:24

helt underbart!!! ryser i hela kroppen.... tack för den stora äran att få vara din brudtärna!!! kram

 

linda

5 juni 2010 21:47

Grinar lite när jag läser och tänker tillbaka, ni var och är så fina. Jag är så glad att vi fick vara med!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är svårt att blogga ibland.  Speciellt när det är så mycket som händer men som man inte KAN blogga om!! Av olika anledningar.   Vi har ett nytt extrabarn här. Jättekul! Upptar mycket tid och engagemang, men känns SÅ meningsfullt! Det ger ...

Igår var det så luciafirande på dagis. Det är nionde gången mina barn är med i avd.2´s luciatåg, ochdet är alltid lika mysigt!! I år var det ju då Alfred och Agaton som stod för stjärnglansen. Två stiliga stjärngossar, minsann! Och Alfred sjöng...

... är inte en värst rolig blogg alls! Men ni får hålla tillgodo ett tag ändå. För det jag just nu har att välja på är att blogga utan bilder, eller inte blogga alls!   Våran kamera har blivit knäpp och laddar ur batterierna efter en halv min...

Nej men, hörrni.... börjar det inte bli dags att skaka liv i den här gamla bloggen igen?? Jag lovar ingenting. Garanterar inte inlägg varje dag. Men kanske iallafall något litet då och då? Här stundar nämligen nya tider! Den 24:e Januari blir...