Tja... vad ska man skriva om dessa dagar? Jag menar... det händer ju inte direkt jättemassor.

Det är faktiskt riktigt, riktigt, vansinnigt TRÅKIGT att vara sjuk!!

För jo.. jag är nog sjuk ännu, även om jag inte vill. Hade ju tänkt mej att vara pigg och alert igen, vid detta laget. Men det går inte ens att inbilla mej det. Kroppen samarbetar liksom inte till den villfarelsen. *suck*

Igår var det härligt väder. Fredrik klippte gräset. Jag var UTE! Wohooo!!

Jag och Alfred ägnade 20minuter åt att rensa bort några av alla miljarders maskrosplantor som växer där de inte bör. Iallafall tycker inte JAG att de bör växa just där.

Missförstå mej inte. Jag är ingen blomrasist! jag tycker faktiskt att maskrosor är riktigt vackra! Jag blir glad av deras lysande gulhet som inte skäms för sej utan lyckligt sträcker sej mot solen varhelst de kommer åt. Och jag tycker häxjakten på dessa skönheter är väldigt överdriven. En gräsmatta full av blommande, klargula maskrosor är faktiskt vackert!  Inte riktigt lika vackert när man vill gå barfota på sin vackra gräsmatta/ blomsteräng och därmed inte kan undgå att trampa på några av alla tusentals svärmande flygfän med gadd, som också attraheras av de sköna, luddiga vackerheterna. Men det är en annan historia.

Tyvärr har de dock ett liiitet problem, dessa egoförstärkta grönsaker. Ett problem som de delar med en mängd tillika egoförstärkta människor. För att inte tala om djur... och småbarn!!

Nämligen den lilla missen i förståelsen för sin egen litenhet, som gör att man inte inser att även om de flesta faktiskt tycker om en... så vill man inte ha dom ÖVERALLT HELA TIDEN!!!

Därav min och Alfreds maskrosjakt under gårdagen. Ja.. så mycket till jakt var det nu inte. Maskrosorna stod i prydliga rader mellan plattorna. Bara för mej att dra upp, efter att sonen nogsamt avlägsnat alla blommor och placerat dem i skopan på sin traktor. Problemet var bara det... att jag orkade ju inte! Orkar knappt stå upp längre stunder... det ömmar och spänner i magen och benen känns som gele. Att sitta ner och jaga maskrosor funkar ju också... men då måste man resa sej upp, flytta sej ett par decimeter och sedan fälla ner baken igen. Vilket faktiskt blir ännu jobbigare än att stå. Så efter ca 20min gav jag upp.  Dödstrött. Skitlarvigt.

På kvällen åt jag mat, fick småont i magen... fick mera ont i magen... fick gallsmärtor... tog medicin... blev smågroggy och låg i soffan och svamlade resten av kvällen. Jippie...

I Morse lämnade jag Alfred på dagis. Naturligtvis tog jag bilen. Att ens fundera på att gå den ofantligt långa promenaden till dagis och tillbaka är mer än vad jag orkar med just nu. Tog lite extra tid, för Alfred har lite separationsångest nu. Inte så konstigt med tanke på att jag plötsligt bara försvann för ett par veckor sedan... Så jag följde med in på dagis en stund, tills han kunde tänka sej att släppa taget om min hals.

När jag kom hem var jag trött... vilade en stund.  Senare tog jag en dusch. Det är jättejobbigt fortfarande. Fattar inte!! Det ska ju vara skönt att duscha! Nu är det mest bara jobbigt och obehagligt. Och jobbigt.... och man blir jättetrött och somnar en stund på sängen efteråt.

Resten av dagen har mest gått åt till att försöka fördriva tiden. Läst lite, surfat en del, pratat telefon och kramat pojkarna. Låter ganska trevligt.... men efter tre veckor av "göra ingenting" och bara vänta på att bli bättre ÄR det faktiskt inget trevligt längre. Jag är så sjukt uttråkad att jag inte vet vart jag ska ta vägen, men samtidigt orkar jag inte göra någonting! Hade varit underbart med en massa roligt fikabesök varje dag, så man hade något att se fram emot. Men hur kul är det för besöket i fråga att komma hit och bara få höra mitt gnäll?? Nä.... inte så värst...

Tur att jag har mina underbara pojkar iallafall!! Fredrik fixar och grejjar men småpojkarna, hushållet, maten, tvätten... och så mej! Han är helt underbar, fantastisk och BÄST!!!

Trots allt är jag ju riktigt, riktigt lyckligt lottad...Även långtråkiga dagar är fyllda av små, små guldkorn! Vad har jag egentligen att gnälla om??