Det här med föräldraskap är inte alltid enkelt... Ibland, eller ganska ofta faktiskt, fattar jag ingenting!

Vem är det som stundom byter ut mina små, söta , glada gullungar mot fullfjädrade terrorister och marodörer??

Vad är det som gör att dessa blida änglar ibland förvandlas till riktiga små monster??

Iofs väldigt söta monster, men ändå!

Jag talar förståss om trotsåldern!!

När mitt första barn klev in i tvåårstrotsen bleb jag fullkomligt överrumplad! Hon, som varit den mest nöjda, glada och lätthanterliga lilla dotter man kunde tänka sej, fick plötsligt utbrott som kunde få den mest luttrade nanny att få gråa hår.

Varj morgon kunde det ta flera timmar att komma iväg till dagis... för hon ville inte! Hon ville inte äta frukost, och hon ville inte låta bli! Hon ville inte ha på sej kläder, men inte vara naken, och hon ville INTE åka bil, men inte heller gå... och hon ville absolut inte till dagis, men vara hemma kom inte på tal!

Hon skrek, slog, bet och sparkade... och skrek lite till!!

Konflikterna var många och långa. Jag försökte vara pedagogisk, metodisk, bestämd, kärleksfull, arg... och jag pratade, mutade, hotade, motiverade... kramade, kramade och kramade... och till slut tog jag helt sonika ungen under armen och gick!

På kvällarna, när det lilla monstret till slut somnat i sin säng, och såg precis sådär änglalik ut som hon alltid gjort, ringde jag till mamma och grinade. Jag trodde det var något fel på mitt barn. Såhär ilsk kan väl inte en normal 2-åring vara??

Jag var helt övertygad om att jag var världens sämsta mamma, som inte kunde hantera mitt barn.

Mamma sa att det var normalt.. och att det skulle gå över.

Jag trodde henne inte.

Hur skulle detta bara kunna "gå över"??

Jag såg framför mej ett liv fyllt av skrik, gap och tårar...

Men plötsligt, en morgon, var min ängel tillbaka! Bara sådär!

Helt uten förvarning, lika plötsligt som det kom, var monstret borta!

Jag har ingen aning om var det tog vägen, och jag har inte sett röken av det sedan dess. Inte för att jag har letat sådär vändigt enträget... kanske ligger det under en säng någonstans och trycker?

Nu kliver snart mitt fjärde barn in i den underbara trotsens värld... Monstret har börjat visa sej emellanåt. Jag befarar att denna omgång blir minst lika intensiv som den första, eftersom deras personligheter är väldigt lika.

Men med en stor skillnad.

Han kommer säkert skrika, sparka, slå och utagera allt han orkar... kanske till och med MER än han egentligen orkar.

Och jag kommer prata, muta, motivera, krama, krama krama... och le!

För de är ju så söta när de verklgen försöker få bestämma! När de stampar i golvet och försöker se så arga ut som de bara kan!

Jag kommer låta honom hållas. Sucka lite emellanåt. Konstatera att det måste vara mycket jobbigt att ha så mycket starka känslor i en sådan liten kropp.

Och jag kommer vara helt trygg och viss i övertygelsen om att

 DET GÅR ÖVER!!